Jag kan inte räkna alla gånger på fingrarna, alla gånger jag suttit på väg hem från skolan i bussen och tänkt ut vilken skoluppgift jag ska göra klart när jag kommer hem. En plan läggs upp, en riktigt bra faktiskt, men när jag kommer hem börjar alltid samma förbannade rutin.
Den här veckan i skolan har fått mig att tänka till. En temavecka ägnad sociala medier, så som facebook, bilddagboken, telefonen och mobilen. Vårt samhälle har utvecklats vilket medförde en mycket stor brist på självdisciplin. Det finns lite för mycket att göra nu, saker som nu kan ersätta skoluppgifterna. Som vilken människa som helst kan man då räkna ut att dem skjuts fram och inte bara en gång, utan ett dussintal gånger.
Rutinen jag pratar om tror jag majoriteten av dagens ungdomar känner igen. För det som händer när man kommer hem, även om man lagt upp en briljant och fantastisk plan om sina framtida studier är att man sätter sig vid datorn, i hopp om att bli klar med sitt arbete. Dock blir man inte klar, utan man öppnar ett dokument, skriver rubriken och trycker sedan på den gudsförgätna ikonen Firefox eller Internet Explorer. Känner ni igen er? Det gör iallafall jag. Efter det klickar man in på facebook, bilddagboken eller annat, som man redan har skapat en genväg för, så att det räcker med ett klick. Självklart har man även gjort så att ens användarnamn och lösenord är sparat, för då kommer man ju in direkt, utan att behöva gå igenom den processen.
Som nu, här sitter jag och försöker skriva min krönika. Det går ju bra fastän jag inte kommit så långt ännu. Anledningen till att denna inte redan är klar är att jag ständigt tar upp Firefox där facebook är uppe. Klickar hela tiden på Home i hopp om att någon ska ha uppdaterat en intressant status, som man antingen kan gilla eller kommentera. Gör inte någon annan det, så gör man det själv. Försöker uttrycka hur extremt förbannat tråkigt det är att plugga, eller skriver något annat folket kan hålla med om, eller inte.
Jag är inte klar där. För vi har ett till socialt medie vi kan använda, i fall bredbandet eller internet inte fungerar. Ni vet nog vilket. Ett som de flesta ungdomarna har. Mobilen, självklart. Nu är det inte längre någon telefonist som behöver koppla oss vidare för att få tag på en människa. Nej, nu är det bara att dra upp mobilen ur fickan, klicka upp den oändliga kontaktlistan och skicka iväg ett SMS. Det levereras på mindre än en minut och om den andra personen är snabb så kan man få tillbaka ett inom ytterligare en minut. Visst är det härligt. Tekniken är utvecklad och vi har hängt med i utvecklingen. Det vi inte tänkte på när vi utvecklade allting så det knappt har några gränser för kommunikation var att ens verklighetsperspektiv kan förstöras en smula. Kanske inte bara en smula, utan som en kakburk, eller fem.
Dock fortsätter tankarna, allt tack vare denna veckan i skolan. Hade vi inte haft dessa kommunikationsmöjligheterna hade samhället varit begränsat. Tänk att inte kunna få tag på larmcentralen om en olycka har skett och en anhörig är döende, eller inte kunna höra av sig till sin bästa vän när man har fått det senaste skvallret uppdaterat (skämt åsido).
Jag hade velat ha en begränsning, en så kallad måtta. Exempelvis tio stycken pop-upfönster då man klickar på facebook-ikonen och egentligen behöver plugga. Där ska det stå extremt jobbiga frågor som man inte vill svara på. Datorn ska tjata och vara otroligt ohövlig vid sådana tillfällen. Det hade i vilket som helst behövts, en riktigt arrogant och jävlig dator eller mobil.
Så, nu var den krönikan klar. Nu är det bara två arbeten till to do. Wöhö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar