Att dagdrömma räddar situationer, det räddar en från att helt tappa hoppet på att livet är något bra och värdefullt. För det är det ju, men vid vissa tillfällen kan man inte undgå att tänka tanken att livet är helt värdelöst. Jag har en bra grund för tänkeri. Har läst filosofi och läser psykologi. Jag är intresserad och tycker människan är spännande, så istället för att bli fly förbannad på personen jag tjaffsar med, försöker jag tolka dess sida och komma på en lösning utifrån båda. Det låter som skryt, mycket låter som skryt, men det är det inte. Utan det bara är. Jag själv gillar inte människor med tunnelseende. Dem har ett sånt synsett då det är helt omöjligt att lösa ett dilemma och diskutera. Dock tvivlar jag inte på att det är en bra sak att människor är olika, men att ha någon likasinnad i sin närhet hade verkligen inte skadat. Hade jag haft det, en person som inte går bakom ryggen, en som säger till om jag har världens största finne mitt på näsan som behöver klämmas, en som är ärlig och säger vad den tycker utan att det sårar hade allting känts bättre, mycket bättre.
Jag vill inte heller försöka ändra människor, för jag är inte beredd att ändra mig själv för att det är en sak som en människa ogillar hos mig, men jag kan försöka bättra mig. Det kan jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar