En predikan om hjärnan och hjärtat

Jag kan gå runt i timmar, bara gå utan att tänka på vilka vägar jag korsar. Benen går dit de vill, de kommunicerar med hjärnan utan att jag behöver tänka. Mina tankar är på annat håll, allt möjligt som gör att jag vill brista ut i ett gapskratt och nästa sekund vilja slita ut mitt hjärta. Eller är det verkligen hjärtat vi känner med? Någonting innanför bröstet som liknar en knytnäve och pumpar blod sägs känna det vi känner. Jag vill inte riktigt tro på det, för är det hjärtat som känner har jag ingen chans till att påverka. Jag vill kunna kontrollera och styra över mina känslor.
Åldern medför en hel del. Man känner sig ibland som ett känslomonster, en varelse som inte kan kontrollera ilskan, smärtan eller glädjen man känner för ingen speciell anledning.
För det är så jag är. Ett skratt kan bubbla upp till ytan utan någon anledning och en svidande känsla kan komma då man hade behövt ett tomt, helst mjukt runt rum, där man kunde gå bananer utan någon rimlig orsak. Ibland vill man skrika, festa, vara ensam, vara bland folk, slå, skratta, försvinna eller göra något helt galet.
Tillbaka till hjärtat och känslorna som sägs komma därifrån. Jag tror faktiskt inte på det. Det sägs att korkade människor är bekymmerslösa: "Allting är så underbart om man är korkad, tom och glad." sjunger en viss Krunegård. Alltså; jag vill ha det till att det är minnet som väcker känslor. Så, de som inget minne har är då korkad tom och glad. För det är när jag tänker tillbaka på minnen det kommer en känsla.
Om vi helt enkelt hade kunnat sluta tänka, eller radera minnet efter man blivit dumpad av någon man tycker om, så hade problemet varit ur världen. Det är de gamla minnena man tänker tillbaka till som väcker den där känslan av saknad. Hade man då kunnat radera minnet, hade man ju inte vetat vem personen var efter det ens. Omedveten, det vill jag vara.
Självklart har jag ett tips som har med detta att göra. Jag hittade en "metod" som fungerade för mig när jag behövde komma ifrån en människa, då minnet spelade en stor roll och inte kunde raderas. När jag och mitt ex gjorde slut var anledningen att skolan började, vi hade inte råd att åka till varandra (i och med avståndet) och hade inte haft tid heller. Vi hade alltså inte bråkat, och hade därmed inga dåliga minnen. Det enda jag hade att tänka tillbaka till var allt det bra, som gjorde det väldigt svårt att komma över honom. Det fick mig att tänka efter, så jag blev vän med honom, då han började anförtro sig till mig och började berätta om andra tjejer eftersom han trodde att jag kommit över honom. Det gjorde lika ont varje gång han drog upp någonting om en snygg tjej, men jag tog skiten och kom sedan till insikt. Jag började sedan träffa honom, som vän, men eftersom vi var sämst som vänner så skapade vi väldigt dåliga minnen. Dessa kunde jag sedan tänka tillbaka till, då jag började inse att jag behövde komma ifrån honom. Därmed kom jag över honom.
Detta bevisar iallafall för mig att det är minnet som styr, och inte hjärtat. Hjärtat är bara en fånig symbol, som man använder för att det inte finns någon symbol för hjärnan, eller för att den inte är lika fin. Så, nu vet ni. Är det ett jobbigt ex som inte kommer över dig, eller du inte kommer över den. Be någon att slå dig hårt i huvudet eller slå den hårt i huvudet, så orsakar ni en minnesförlust och sedan är problemet ur världen då den inte ens kommer ihåg dig, eller du inte kommer ihåg honom.
Geni, eller inte. Det låter jag er avgöra.