Visar inlägg med etikett projektarbete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett projektarbete. Visa alla inlägg

tisdag, augusti 9

vuxenpoäng

"Längtan efter att bli vuxen och starta sitt eget liv utanför den trygga hemmiljön kommer olika tidigt i olika människors liv. Vissa trivs i det trygga och känner inget direkt sug efter att flytta hemifrån medan andra börjar samla vuxenpoäng redan i femton års ålder. Det här med vuxenpoäng är ett intressant begrepp. Vi samlar på oss vuxenpoäng i hopp om att komma framåt i livet. Vi flyttar hemifrån vilket resulterar i att storhandla, tvätta, diska, dammsuga, skura golv och betala hyra. Elräkningar och andra viktiga brev har helt plötsligt börjat hälsa på och det är inte förrän man är där som man förstår vad man gett sig in på. Någon gång ska man växa upp, men ansvaret som tillkommer tror jag inte många femtonåringar tänker på när de börjar samla sina vuxenpoäng.
Jag vet själv hur det är. Jag har alltid fått höra att jag är väldigt mogen för min ålder och har alltid haft det lättare att umgås med äldre personer än de i min egna åldersgrupp. I tidig ålder fick mina föräldrar höra att jag kunde själv, envis som jag var. Jag är fortfarande envis, men nu när jag bor hemifrån och måste fixa allting själv förstår jag inte varför jag inte utnyttjade mina föräldrars hjälp när de fortfarande ville hjälpa och ta hand om mig. Nu är det de som säger ”det kan du göra själv, du är ju vuxen nu”.
Inuti känner jag mig inte ett dugg vuxen. Jag ringer mamma varje dag och vill ha råd. Jag frågar saker om tvätten, matlagning, räkningar och allt annat som hör till vuxenlivet, samtidigt som jag skryter lite om vuxenpoäng i smyg.
Nu sitter jag här, sneglar på ”Efter tio” med Malou Von Sivers och sippar på mitt morgonkaffe. När jag satte på TV:n i morse och upptäckte att just detta programmet var igång blev jag genuint glad och jag skämdes lite bara en kort stund efteråt. När jag hade skämts färdigt kom vuxenpoäng upp i mitt huvud. Varför? Jo, istället för att kolla på ”Vakna! Med The Voice” eller ”Rivstart” sitter jag och kollar på ”Efter tio”. På ett ironiskt sätt tänkte jag uppdatera en status om detta, men hejdade mig i sista sekund.
Det ironiska i det hela är att jag helt enkelt inte vill växa upp redan. Jag vill inte riktigt erkänna för mig själv att jag inte längre orkar festa varje helg både lördag och söndag, jag vill inte heller erkänna att jag gillar ett program som min mamma gillar och inte heller att jag ibland stannar hemma och tvättar en fredag istället för att dra ut med tjejerna – bara för att jag är så trött efter ”arbetsveckan”. Jag är arton år! Det är nu livet ska vara som galnast, men det är istället nu jag prioriterar att tvätta framför att gå ut och att jag ens använder ordet prioritera är vuxenpoäng i sig.
Begreppet vuxenpoäng är som ett försvar. Jag som många andra använder det för att förlöjliga någonting vi gör, bara för att det känns lite för vuxet för vårt eget bästa.
Det är jobbigt att växa upp och ta ansvar och det är extra jobbigt när man väntat på att bli arton i all evighet och sedan upptäcker att vuxenlivet var lite för mycket ansvar. Det är nu jag vill att mamma ska ringa och säga: ”jag fixar det, lilla gumman”."

Krönika från mitt projektarbete. Saknar min skrivglädje.

tisdag, april 19

lillasyster


Lillasyster, jag ser mig själv i dig och jag kommer ihåg när jag var som du. Skrämmande likheter började redan ses när du pratat ett tag. Det var ett jag som jag hade lagt bakom mig, ett jag som jag önskade att jag aldrig mer skulle se. Men vi är lika du och jag, och att se dig växa upp kan vara det mest fantastiska jag vet. Du har en chans att rätta till det jag gjorde fel. Du har en chans att lära dig av mina misstag. Så jag ska göra allt jag kan. Jag ska vara en bättre förebild och framför allt en bättre storasyster än jag förmått mig att vara hittills.
    När likheterna började komma och påpekades förnekade jag det. Jag ville inte påminnas. Det var inte ditt fel, men vem skulle jag ta ut det på? Mitt jag hade redan passerat förbi och jag kunde inte gå tillbaka och ändra det dumma jag gjort. Jag kunde inte förändra att jag var en sate till unge i samma ålder som du. Det var inte ditt fel.
    Jag var åtta år när det kom in en främmande man i mitt liv och bara ett år efter flyttade vi till något som kändes som andra sidan jorden. I själva verket var det endast tjugo minuters bussresa till staden jag växt upp i. Staden som var min trygghet, bland vännerna jag haft sedan dagis och med pappa i närheten. En stor omställning skedde och det var mycket nytt att lära. En ny bostad med nya grannar, en helt ny klass med satungar som jag och en främmande man att lära känna. De första åren gick bra. Endast några svackor och några berg- och dalbanor som gick lite för snabbt ibland.
    Det gick ett par år med galna husvagnssemestrar, fantastiska fisketurer, Mantorptältningar och andra familjeaktiviteter, med ett fåtal dispyter däri mellan, men inget markant hände. Jag hann till och med börja högstadiet innan satan hälsade på på riktigt. Sedan hände det någonting. Det var väl i samma veva som killproblem blev vardag och dagliga bråk med klasskamraterna inte gick att undvika längre som en väldig svacka började ta fart. I början av åttonde klass föll pusselbitar som tidigare suttit som limmat falla isär, och när en sak faller, då faller allting annat också. Ett typiskt tonårsbeteende växte sig allt större och troligen var det en aning värre än det brukar vara. Skolan, familjen och vännerna blev lidande och jag – jag förstod inte vad som hände. Innan någon hann blinka befann jag mig på en mörk plats, där satan bevakade varje steg jag tog.
    Ett år passerade förbi. Det segaste, jobbigaste och hårdaste året jag någonsin varit med om. Kaos rådde överallt. Allra mest hemma hos familjen Kristensson/Sundén/Bengtsson. Helvetet hade skapat en rafflande eld som då kändes omöjlig att släcka. En eld som spred sig fortare än ljuset och skadade många på vägen, men som jag ser det gör dessa svackor oss starkare och ger oss en viss berg- och dalvana. Jag förstod till slut att det var jag som orsakat branden och tillsammans hjälptes vi åt att släcka den. Lillasyster kom till världen då jag förstod att jag aldrig skulle bli av med den främmande mannen. På köpet fick jag en lillasyster. Och lillasyster, det är okej om du är som jag var – bara du blir dubbelt så bra som jag är nu.

tisdag, januari 18

första krönikan

- till mitt projektarbete är numera klar. Ihopknåpad på en kväll, vilket gör att den faktiskt är helt okej. Ska lämna in den för rättning någon dag i veckan eller nästa, och eventuellt ändra en del, men för tillfället är jag ganska nöjd.

                                                                                                            

Kommer ni ihåg när engångskameror var grejen och bolibompa fortfarande var någonting att ha? När man kunde ringa in till Lattjo Lajban på morgonen, spela Rummel och Rabalder och vinna fina priser? När Pogs, pokémon-kort, king, hoppa twist och stöta kula var någonting man hittade på de flesta skolgårdarna i mellanstadiet?
Jag är fullt medveten om att jag bara är arton år och inte ens har levt en fjärdedel av mitt liv (förhoppningsvis), men jag skulle ändå vilja ge ifrån mig ett uttryck som ”det var bättre förr” och det är precis vad jag gör. Att växa upp under nittiotalet var fantastiskt. Doris och Gösta, Björne, Vintergatan 5A, Nicke och Mojje som nästlades fast med sin sång ”Tjabba, tjena, hallå – vi säger så” och Dr Kosmos var bara ett fåtal av alla imponerande barnprogram som gick. Sedan fanns det även Hjärnkontoret som hade svar på alla våra frågor och REA's testpatrull som levererade intressanta resultat. Det var även under nittiotalet du såg din första Harry Potter-bok och tänkte: ”den kommer jag aldrig orka läsa ut..” och som Sofie sjöng om Superduperkillen i lilla melodifestivalen.
Vi somnade till godnatt-sagor på band och tog för första gången med oss freestylen och en bunt cd-skivor till skolan för att bevisa att vi också hade den nya inne-prylen. Det var innan iPodens och Mp3:ns tid. Det var så obegripligt osmidigt, men sentimentaliteten flödar idag och som en sann nittiotalist måste jag säga att jag saknar den klumpiga spelaren en lite för stor aning.
Under nittiotalet var finnen Markoolio populärare än någonsin och hans musik hördes överallt. Jag och mitt kompisgäng från lågstadiet var hängivna Markoolio-fans och satte upp en show varje fredag på roliga timmen. Varje fredag fick våra tappra klasskamrater stå ut med ännu en Markoolio-låt framförd av fyra ungar som inte var så duktiga på att mima och dansa som de trodde. Markoolio var kung och Kenny Starfighter-serien kunde vara riktigt läskig ibland.
Tom & Jerry spelades alltid upp i pauserna på lilla sportspegeln och som liten drömde jag om att en dag få vara med där, samtidigt som jag såg en bekant vara med i småstjärnorna och började drömma om att få vara med där med. Jag förstod aldrig hur de andra barnen lyckades komma fram i Lattjo lajban och vinna priser eller hur man kom till småstjärnorna. När jag var liten kändes det som om allting som hände i tv-rutan hände på en annan planet och jag trodde på allvar att Vintergatan 5A var på riktigt.
Allt det där hade sin charm då, men självklart är det inte nu förrän jag rotar i mina minnen jag upptäcker att nittiotalet var någonting alldeles speciellt.
Jag såg inte det charmiga med att lämna in en fotorulle för framkallning och vänta på bilderna som sedan skulle vidare in i ett album, där mamma skrev små notiser som sammanfattade varje foto. Det är någonting jag upptäcker nu, nu när jag tycker att teknologin har rusat iväg och blivit en alldeles för stor del av våra liv. Våra mobilkameror kan numera ta lika bra, om inte bättre bilder än engångskamerorna en gång kunde och genom ett enkelt knapptryck kan vi dela med oss av en bild direkt från mobiltelefonen rätt in i stora vida cyberspace. Facebook och bloggandet har ersatt vår allas gamla hederliga Lunarstorm och bilddagboken. Facebook är numera lika självklart som fredagsmys var varje fredag när jag var liten. Det är så vanligt att man skulle hamna i ett mindre chocktillstånd om man inte kunde hitta en av sina vänner på Facebook. Det vill säga – för vanligt.
Detta gör att man tröttnar och letar sig tillbaka till gamla traditioner och vanor. Dagboken känns mer relevant än bloggandet, kanske beroende på att det känns mer speciellt att skriva för hand i tider som dessa. Samma sak med alla foton som ligger i cirkulation i cyberspace. Man försöker helt enkelt hitta tillbaka till privatlivet och förvara minnen manuellt. Utan digitala och andra krångliga funktioner, där minnen kan försvinna med ett tryck på fel tangent.