vuxenpoäng

"Längtan efter att bli vuxen och starta sitt eget liv utanför den trygga hemmiljön kommer olika tidigt i olika människors liv. Vissa trivs i det trygga och känner inget direkt sug efter att flytta hemifrån medan andra börjar samla vuxenpoäng redan i femton års ålder. Det här med vuxenpoäng är ett intressant begrepp. Vi samlar på oss vuxenpoäng i hopp om att komma framåt i livet. Vi flyttar hemifrån vilket resulterar i att storhandla, tvätta, diska, dammsuga, skura golv och betala hyra. Elräkningar och andra viktiga brev har helt plötsligt börjat hälsa på och det är inte förrän man är där som man förstår vad man gett sig in på. Någon gång ska man växa upp, men ansvaret som tillkommer tror jag inte många femtonåringar tänker på när de börjar samla sina vuxenpoäng.
Jag vet själv hur det är. Jag har alltid fått höra att jag är väldigt mogen för min ålder och har alltid haft det lättare att umgås med äldre personer än de i min egna åldersgrupp. I tidig ålder fick mina föräldrar höra att jag kunde själv, envis som jag var. Jag är fortfarande envis, men nu när jag bor hemifrån och måste fixa allting själv förstår jag inte varför jag inte utnyttjade mina föräldrars hjälp när de fortfarande ville hjälpa och ta hand om mig. Nu är det de som säger ”det kan du göra själv, du är ju vuxen nu”.
Inuti känner jag mig inte ett dugg vuxen. Jag ringer mamma varje dag och vill ha råd. Jag frågar saker om tvätten, matlagning, räkningar och allt annat som hör till vuxenlivet, samtidigt som jag skryter lite om vuxenpoäng i smyg.

Nu sitter jag här, sneglar på ”Efter tio” med Malou Von Sivers och sippar på mitt morgonkaffe. När jag satte på TV:n i morse och upptäckte att just detta programmet var igång blev jag genuint glad och jag skämdes lite bara en kort stund efteråt. När jag hade skämts färdigt kom vuxenpoäng upp i mitt huvud. Varför? Jo, istället för att kolla på ”Vakna! Med The Voice” eller ”Rivstart” sitter jag och kollar på ”Efter tio”. På ett ironiskt sätt tänkte jag uppdatera en status om detta, men hejdade mig i sista sekund.
Det ironiska i det hela är att jag helt enkelt inte vill växa upp redan. Jag vill inte riktigt erkänna för mig själv att jag inte längre orkar festa varje helg både lördag och söndag, jag vill inte heller erkänna att jag gillar ett program som min mamma gillar och inte heller att jag ibland stannar hemma och tvättar en fredag istället för att dra ut med tjejerna – bara för att jag är så trött efter ”arbetsveckan”. Jag är arton år! Det är nu livet ska vara som galnast, men det är istället nu jag prioriterar att tvätta framför att gå ut och att jag ens använder ordet prioritera är vuxenpoäng i sig.
Begreppet vuxenpoäng är som ett försvar. Jag som många andra använder det för att förlöjliga någonting vi gör, bara för att det känns lite för vuxet för vårt eget bästa.
Det är jobbigt att växa upp och ta ansvar och det är extra jobbigt när man väntat på att bli arton i all evighet och sedan upptäcker att vuxenlivet var lite för mycket ansvar. Det är nu jag vill att mamma ska ringa och säga: ”jag fixar det, lilla gumman”."

Krönika från mitt projektarbete. Saknar min skrivglädje.