Lillasyster, jag ser mig själv i dig och jag kommer ihåg när jag var som du. Skrämmande likheter började redan ses när du pratat ett tag. Det var ett jag som jag hade lagt bakom mig, ett jag som jag önskade att jag aldrig mer skulle se. Men vi är lika du och jag, och att se dig växa upp kan vara det mest fantastiska jag vet. Du har en chans att rätta till det jag gjorde fel. Du har en chans att lära dig av mina misstag. Så jag ska göra allt jag kan. Jag ska vara en bättre förebild och framför allt en bättre storasyster än jag förmått mig att vara hittills.
När likheterna började komma och påpekades förnekade jag det. Jag ville inte påminnas. Det var inte ditt fel, men vem skulle jag ta ut det på? Mitt jag hade redan passerat förbi och jag kunde inte gå tillbaka och ändra det dumma jag gjort. Jag kunde inte förändra att jag var en sate till unge i samma ålder som du. Det var inte ditt fel.
Jag var åtta år när det kom in en främmande man i mitt liv och bara ett år efter flyttade vi till något som kändes som andra sidan jorden. I själva verket var det endast tjugo minuters bussresa till staden jag växt upp i. Staden som var min trygghet, bland vännerna jag haft sedan dagis och med pappa i närheten. En stor omställning skedde och det var mycket nytt att lära. En ny bostad med nya grannar, en helt ny klass med satungar som jag och en främmande man att lära känna. De första åren gick bra. Endast några svackor och några berg- och dalbanor som gick lite för snabbt ibland.
Det gick ett par år med galna husvagnssemestrar, fantastiska fisketurer, Mantorptältningar och andra familjeaktiviteter, med ett fåtal dispyter däri mellan, men inget markant hände. Jag hann till och med börja högstadiet innan satan hälsade på på riktigt. Sedan hände det någonting. Det var väl i samma veva som killproblem blev vardag och dagliga bråk med klasskamraterna inte gick att undvika längre som en väldig svacka började ta fart. I början av åttonde klass föll pusselbitar som tidigare suttit som limmat falla isär, och när en sak faller, då faller allting annat också. Ett typiskt tonårsbeteende växte sig allt större och troligen var det en aning värre än det brukar vara. Skolan, familjen och vännerna blev lidande och jag – jag förstod inte vad som hände. Innan någon hann blinka befann jag mig på en mörk plats, där satan bevakade varje steg jag tog.
Ett år passerade förbi. Det segaste, jobbigaste och hårdaste året jag någonsin varit med om. Kaos rådde överallt. Allra mest hemma hos familjen Kristensson/Sundén/Bengtsson. Helvetet hade skapat en rafflande eld som då kändes omöjlig att släcka. En eld som spred sig fortare än ljuset och skadade många på vägen, men som jag ser det gör dessa svackor oss starkare och ger oss en viss berg- och dalvana. Jag förstod till slut att det var jag som orsakat branden och tillsammans hjälptes vi åt att släcka den. Lillasyster kom till världen då jag förstod att jag aldrig skulle bli av med den främmande mannen. På köpet fick jag en lillasyster. Och lillasyster, det är okej om du är som jag var – bara du blir dubbelt så bra som jag är nu.
När likheterna började komma och påpekades förnekade jag det. Jag ville inte påminnas. Det var inte ditt fel, men vem skulle jag ta ut det på? Mitt jag hade redan passerat förbi och jag kunde inte gå tillbaka och ändra det dumma jag gjort. Jag kunde inte förändra att jag var en sate till unge i samma ålder som du. Det var inte ditt fel.
Jag var åtta år när det kom in en främmande man i mitt liv och bara ett år efter flyttade vi till något som kändes som andra sidan jorden. I själva verket var det endast tjugo minuters bussresa till staden jag växt upp i. Staden som var min trygghet, bland vännerna jag haft sedan dagis och med pappa i närheten. En stor omställning skedde och det var mycket nytt att lära. En ny bostad med nya grannar, en helt ny klass med satungar som jag och en främmande man att lära känna. De första åren gick bra. Endast några svackor och några berg- och dalbanor som gick lite för snabbt ibland.
Det gick ett par år med galna husvagnssemestrar, fantastiska fisketurer, Mantorptältningar och andra familjeaktiviteter, med ett fåtal dispyter däri mellan, men inget markant hände. Jag hann till och med börja högstadiet innan satan hälsade på på riktigt. Sedan hände det någonting. Det var väl i samma veva som killproblem blev vardag och dagliga bråk med klasskamraterna inte gick att undvika längre som en väldig svacka började ta fart. I början av åttonde klass föll pusselbitar som tidigare suttit som limmat falla isär, och när en sak faller, då faller allting annat också. Ett typiskt tonårsbeteende växte sig allt större och troligen var det en aning värre än det brukar vara. Skolan, familjen och vännerna blev lidande och jag – jag förstod inte vad som hände. Innan någon hann blinka befann jag mig på en mörk plats, där satan bevakade varje steg jag tog.
Ett år passerade förbi. Det segaste, jobbigaste och hårdaste året jag någonsin varit med om. Kaos rådde överallt. Allra mest hemma hos familjen Kristensson/Sundén/Bengtsson. Helvetet hade skapat en rafflande eld som då kändes omöjlig att släcka. En eld som spred sig fortare än ljuset och skadade många på vägen, men som jag ser det gör dessa svackor oss starkare och ger oss en viss berg- och dalvana. Jag förstod till slut att det var jag som orsakat branden och tillsammans hjälptes vi åt att släcka den. Lillasyster kom till världen då jag förstod att jag aldrig skulle bli av med den främmande mannen. På köpet fick jag en lillasyster. Och lillasyster, det är okej om du är som jag var – bara du blir dubbelt så bra som jag är nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar