Kommer ni ihåg när engångskameror var grejen och bolibompa fortfarande var någonting att ha? När man kunde ringa in till Lattjo Lajban på morgonen, spela Rummel och Rabalder och vinna fina priser? När Pogs, pokémon-kort, king, hoppa twist och stöta kula var någonting man hittade på de flesta skolgårdarna i mellanstadiet?
Jag är fullt medveten om att jag bara är arton år och inte ens har levt en fjärdedel av mitt liv (förhoppningsvis), men jag skulle ändå vilja ge ifrån mig ett uttryck som ”det var bättre förr” och det är precis vad jag gör. Att växa upp under nittiotalet var fantastiskt. Doris och Gösta, Björne, Vintergatan 5A, Nicke och Mojje som nästlades fast med sin sång ”Tjabba, tjena, hallå – vi säger så” och Dr Kosmos var bara ett fåtal av alla imponerande barnprogram som gick. Sedan fanns det även Hjärnkontoret som hade svar på alla våra frågor och REA's testpatrull som levererade intressanta resultat. Det var även under nittiotalet du såg din första Harry Potter-bok och tänkte: ”den kommer jag aldrig orka läsa ut..” och som Sofie sjöng om Superduperkillen i lilla melodifestivalen.
Vi somnade till godnatt-sagor på band och tog för första gången med oss freestylen och en bunt cd-skivor till skolan för att bevisa att vi också hade den nya inne-prylen. Det var innan iPodens och Mp3:ns tid. Det var så obegripligt osmidigt, men sentimentaliteten flödar idag och som en sann nittiotalist måste jag säga att jag saknar den klumpiga spelaren en lite för stor aning.
Under nittiotalet var finnen Markoolio populärare än någonsin och hans musik hördes överallt. Jag och mitt kompisgäng från lågstadiet var hängivna Markoolio-fans och satte upp en show varje fredag på roliga timmen. Varje fredag fick våra tappra klasskamrater stå ut med ännu en Markoolio-låt framförd av fyra ungar som inte var så duktiga på att mima och dansa som de trodde. Markoolio var kung och Kenny Starfighter-serien kunde vara riktigt läskig ibland.
Tom & Jerry spelades alltid upp i pauserna på lilla sportspegeln och som liten drömde jag om att en dag få vara med där, samtidigt som jag såg en bekant vara med i småstjärnorna och började drömma om att få vara med där med. Jag förstod aldrig hur de andra barnen lyckades komma fram i Lattjo lajban och vinna priser eller hur man kom till småstjärnorna. När jag var liten kändes det som om allting som hände i tv-rutan hände på en annan planet och jag trodde på allvar att Vintergatan 5A var på riktigt.
Allt det där hade sin charm då, men självklart är det inte nu förrän jag rotar i mina minnen jag upptäcker att nittiotalet var någonting alldeles speciellt.
Jag såg inte det charmiga med att lämna in en fotorulle för framkallning och vänta på bilderna som sedan skulle vidare in i ett album, där mamma skrev små notiser som sammanfattade varje foto. Det är någonting jag upptäcker nu, nu när jag tycker att teknologin har rusat iväg och blivit en alldeles för stor del av våra liv. Våra mobilkameror kan numera ta lika bra, om inte bättre bilder än engångskamerorna en gång kunde och genom ett enkelt knapptryck kan vi dela med oss av en bild direkt från mobiltelefonen rätt in i stora vida cyberspace. Facebook och bloggandet har ersatt vår allas gamla hederliga Lunarstorm och bilddagboken. Facebook är numera lika självklart som fredagsmys var varje fredag när jag var liten. Det är så vanligt att man skulle hamna i ett mindre chocktillstånd om man inte kunde hitta en av sina vänner på Facebook. Det vill säga – för vanligt.
Detta gör att man tröttnar och letar sig tillbaka till gamla traditioner och vanor. Dagboken känns mer relevant än bloggandet, kanske beroende på att det känns mer speciellt att skriva för hand i tider som dessa. Samma sak med alla foton som ligger i cirkulation i cyberspace. Man försöker helt enkelt hitta tillbaka till privatlivet och förvara minnen manuellt. Utan digitala och andra krångliga funktioner, där minnen kan försvinna med ett tryck på fel tangent.
fint lovis.
SvaraRadera