min familj

i sjuan lärde jag mig att uppskatta min bror, eller ja, han fick mig att ändra mig. under ytan visades han vara den bästa personen jag lärt känna, någonsin. han hjälpte mig i genom den svåraste tiden som hittills varit i mitt liv och såg det ingen annan såg. sedan dess har han funnits där, hela tiden. det är ingenting jag någonsin skulle byta vår relation mot. du är det bästa, i singular.

mamma, min psykolog, min fina vän och världens bästa mamma i ett. jag var en förjävlig tonåring, en jävla satunge rent ut sagt, men du härdade ut. du beskyddade mig som mammor ska göra, du såg bortom det jag sagt och det jag gjort. i åttan började en riktigt fin relation dock växa fram, när jag äntligen vågade släppa dig in på livet. sedan dess har jag inte tvekat en sekund på att du är den finaste mamman man kunde önskat sig. (nu sitter jag även här och smålipar. haha)

pappa, min glädje och uppmuntran. vi som aldrig bråkar och du som alltid gör mig på bra humör. det var dig jag flydde till när slöinge var mitt fängelse och du min tillflyktsort. du har alltid välkomnat mig med öppna armar och ställt upp för mig. på senare tid har vi även kommit närmare varandra. det var ju inte förrän i slutet av nian/början av ettan jag flyttade hem till dig för att stanna. nu när jag flyttat hemifrån ringer du oftare och jag saknar dig alltid. du gör mig alltid så glad pappa, och jag älskar dig.