Komplex

Det började redan när jag var väldigt liten. Jag hade knappt något hår som 1åring, vilket gjorde det tydligt att jag hade utåtstående öron. När man började förstå vad familjen menade när de kallade mig dumbo och parabolen tog jag det inte så hårt, ändå. Hemma skämtade de mest om det och jag var övertygad om att det inte skulle bli något större besvär i längden heller. Jag blev äldre, började på dagis och barnen i min omgivning blev allt mer uppmärksammande om utseende, just de som hade stora syskon. Första gången jag fick höra det av någon annan än familjen var väl på dagis. Jag har alltid haft normalttjockt hår, så för mig var det ganska underligt att håret inte täckte öronen, som det gjorde på alla andra. På mig syntes dem iallafall, och inte nog med det så stod dem ut. Att få höra det från någon annan än familjen, upprepade gånger när man var så liten blev ett konstaterande. Jag har inte likadana öron som de andra barnen. Jag är ful, konstig. Det fortsatte under vissa perioder. Kommer inte exakt ihåg när, men sedan när jag började nollan och gick på Möllevägsskolan började det komma upp igen. Det var nu de äldre barnen som var på mig. Varför ska personer alltid peka ut en människans svagheter, istället för att uppmana till det bra? Tiden gick och ja, nu var jag väl fullt medveten om att jag skulle få leva med detta hela livet, och att person efter person skulle märka det, och antingen säga något, eller bara titta konstigt och sedan viska. I 6:an fortsatte det, självklart. Jag ville sätta upp håret som alla andra flickor gjorde, för att det nu långa håret man fått var ibland ivägen. Dumt gjort. En slickad toffs för någon med alienöron är inte en lyckad kombination, alls. Det var i högstadiet det allt grovare orden kom. De visade även mer precis vad de menade, och för vissa var jag "Hon med de utåtstående öronen". Folk jag knappt kände gick emot mig på skolgården, titta mig i ögonen, drog bak håret bakom öronen och drog i sina egna så att de stod rakt ut, för att visa hur jag såg ut. Vissa skrattade när de gjorde det, och andra gjorde endast fula miner. Några sa åt mig att ta det på skämt, men jag förstod inte hur jag skulle kunna ta det på skämt, när jag visste att det var sanningen, det de visade mig.
Allting fortsatte. Jag slutade med den slickade höga toffsen och lät håret hänga i ansiktet, hur mycket ivägen det än var. Allt för att dölja det fula, det äckliga. Det jobbiga var att jag ändå visste att det fanns där under, att det inte försvann hur mycket jag än kunde förneka det genom att dölja med håret. Jag kände mig enormt fängslad. Jag fick inte vara och visa mig själv som den jag var. Och varje gång jag möttes av min spegelbild var det första jag gjorde att se så mina öron var dolda, vilket är det första än idag.
Det som är mest påfrestande är att jag tar lika illa upp idag som jag gjorde när jag var liten. Det präglar hela min syn på mitt utseende. Jag kan vara nöjd när jag går hemifrån, för då ligger frisyren precis som jag vill. Men så fort jag kommer utanför dörren blir jag osäker, pillar i håret hela tiden, lägger det omedvetet bakom öronen, kommer på det lika snabbt och hoppas att ingen sett.

Så ni som klandrar mig för att jag vill göra en operation, för er som fortfarande kommenterar mina öron och skämtar om det: nu vet ni.