Jag har en person som jag inte känt på fem år, men som fortfarande berör mig precis lika mycket, som då vi delade allt. Vi två, vi var den bästa kombinationen av allting. Jag fick ha allt rostat bröd för mig själv, för hon var glutenallergiker. Vi hade precis samma humor, värderingar och knäppa idéer. Älskade att cykla i regn och skrattade hysteriskt åt saker inga andra såg det roliga i. Cyklade rundor och lyssnade på Eminem, och låg i gräset och tog självporträtt. Vi bodde så nära att vi alltid kunde ses, och om jag hade varit borta någonstans blev du arg om jag inte hörde av mig inom 5 minuter efter hemkomst. Du ville alltid umgås med mig, och jag var den första du delade dina tankar med, och precis samma var det för mig.
De fem åren har gått oerhört sakta, för du berör mig precis lika mycket nu som då. Jag kan fortfarande skratta åt våra ljudklipp där vi hur seriöst som helst sjöng James Blunt-låtar och trodde att vi ägde. Jag kommer ihåg allting vi delade, och det var du som införde mitt smeknamn som fortfarande klamrar sig fast i denna lilla staden. Du är fortfarande en så stor del av mig, att det ibland slår mig att det är mycket jag inte berättat för någon, för att den enda jag vill berätta för är dig.
Att en bortryckt vänskap kan lämna ett sådant tomrum, det trodde jag aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar