Om jag ska vara ärlig har jag mått riktigt pissigt ganska länge nu. Det har inte varit många medgångar sedan det sket sig i våras. Har gjort som jag alltid gör när jag mår dåligt. Intalat mig själv att jag mår bra, att jag nöjer mig med hur jag har det, att jag är fin som jag är och så vidare. Jag intalade mig själv att flytten skulle lösa allt, men det löste bara en liten del av allting. Detta ska inte bli någon lång text om hur jag mår, men Sverige är så fruktansvärt stängt, när det gäller känslor. Man ska helst hålla dem för sig själv, och inte göra kaos med ord och klaga på sitt liv. Ibland måste man dock skriva eller prata av sig. Och jag har turen att ha en fantastisk pojkvän, familj och min bästa vän Evelina. Evelina som kan få mig att skratta så jag kippar efter andan, och samtidigt vet precis hur jag känner. Min Sebastian som alltid lyssnar och vill att jag ska följa mina drömmar och göra det som får mig att må bra. En så omtänksam människa har jag aldrig någonsin träffat på innan, och jag har turen att få ha honom i mitt liv. Och min älskade älskade familj, min pappa som ställer upp oavsett vad, mamma som lyssnar och ger råd. Min bror som är den bästa människan i mitt liv, min låtsaspappa som bara är så himla bra, och min lillasyster som ger mig energi och får mig att känna mig uppskattad. Utan er, finns inte jag.
'Det kommer en förändring' som Kent en gång sa. Jag hoppas, tror och vill. De största bitarna måste falla på plats, och det snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar