jävla skitkänsla.

När söndagen börjar närma sig växer tomhetskänslan i kroppen i takt med att sekunderna går. Och när dagen är här har den blivit så stor att jag mår illa. Det känns som att den tränger ut alla mina andra organ i kroppen. Det blir svårare att andas, och hela kroppen blir sådär tung, att man knappt orkar lyfta armarna. För jag vet att 'nu dröjer det fem dagar innan jag och S ses igen', och ibland är det även längre än så. Som denna veckan.

I helgen åker han till Stockholm, och jag försöker hitta saker att fördriva tiden med, så att mina tankar läggs på annat. Viktigt som oviktigt, bara det är något som får mig att sluta sakna en stund. För jag står inte ut med känslan som gör att det värker i hela mig.

ge mig

Min inredningstidning agerar musmatta idag. Har ingen kreativitet kvar i kroppen alls efter en tiotimmarsdag på jobbet. Bara trötthet, lättnad och alkohol. Det är det enda som finns i min kropp just nu. Därmed tror jag att det är dags att dunsa huvudet i kudden, och stanna där, för resten av natten. Det sista vinet ska ner, och min sista energi ska skakas ur. Sedan, sedan är det dags att ta ledigt i fyra dagar. Fyra dagar i rad är något helt obegripligt fint. Jag ska picknicka med min bästa vän, sova alldeles för länge, titta på sjunde himlen på morgonen, bara för att jag kan, gå och lägga mig igen efter att ha vaknat, duscha asalänge, kedjeröka, åka på roadtrip och shoppa. Hur jag ska hinna med allting, det är en bra fråga. Men det ska gå, för det är fyra dagar. Fyra fina dagar av ledighet.

för att inte trilla av pinnen

Den perfekta medicinen för nedstämdhet och misär: några ärliga blogginlägg per dag, några sidor för jobbiga tankar i ett fint skrivblock, och en timmas telefonpratande med mamma. Och om inte det lättar: gråtskratta dig igenom några avsnitt av that '70s show. Då hjälper det garanterat.

(OBS. Se upp för Grey's Anatomy och andra serier där personer trillar av pinnen konstant.)

minus fem år.

Jag har en person som jag inte känt på fem år, men som fortfarande berör mig precis lika mycket, som då vi delade allt. Vi två, vi var den bästa kombinationen av allting. Jag fick ha allt rostat bröd för mig själv, för hon var glutenallergiker. Vi hade precis samma humor, värderingar och knäppa idéer. Älskade att cykla i regn och skrattade hysteriskt åt saker inga andra såg det roliga i. Cyklade rundor och lyssnade på Eminem, och låg i gräset och tog självporträtt. Vi bodde så nära att vi alltid kunde ses, och om jag hade varit borta någonstans blev du arg om jag inte hörde av mig inom 5 minuter efter hemkomst. Du ville alltid umgås med mig, och jag var den första du delade dina tankar med, och precis samma var det för mig.

De fem åren har gått oerhört sakta, för du berör mig precis lika mycket nu som då. Jag kan fortfarande skratta åt våra ljudklipp där vi hur seriöst som helst sjöng James Blunt-låtar och trodde att vi ägde. Jag kommer ihåg allting vi delade, och det var du som införde mitt smeknamn som fortfarande klamrar sig fast i denna lilla staden. Du är fortfarande en så stor del av mig, att det ibland slår mig att det är mycket jag inte berättat för någon, för att den enda jag vill berätta för är dig.

Att en bortryckt vänskap kan lämna ett sådant tomrum, det trodde jag aldrig.

torsdag, leverans och soool

God morgon! Idag är det jobb som väntar, vilket inte är någonting ovanligt för mig som säsongsmedarbetare. Har käkat en stabil frulle, och druckit kaffe i solen tillsammans med min morgoncigg. Laddar upp för leveransdag och värme. Efter denna torsdag är det fredagen kvar att jobba, och sedan har jag min första lediga helg på hela sommaren. Fantastiskt jävla bra. Imorgon ska jag sova, och så kommer Sebastian hit. På lördag ska jag träffa saknade vänner från Halmstad och på söndag måste det bli bra väder. För då har jag och S hela dagen för oss själva. Efter denna veckan börjar det bli mindre tider på jobbet, så lite ledigt får jag i vilket fall.

Nu är det dags att göra sig iordning. Ha nu en bra dag, ni fina.

mina stöttpelare

Om jag ska vara ärlig har jag mått riktigt pissigt ganska länge nu. Det har inte varit många medgångar sedan det sket sig i våras. Har gjort som jag alltid gör när jag mår dåligt. Intalat mig själv att jag mår bra, att jag nöjer mig med hur jag har det, att jag är fin som jag är och så vidare. Jag intalade mig själv att flytten skulle lösa allt, men det löste bara en liten del av allting. Detta ska inte bli någon lång text om hur jag mår, men Sverige är så fruktansvärt stängt, när det gäller känslor. Man ska helst hålla dem för sig själv, och inte göra kaos med ord och klaga på sitt liv. Ibland måste man dock skriva eller prata av sig. Och jag har turen att ha en fantastisk pojkvän, familj och min bästa vän Evelina. Evelina som kan få mig att skratta så jag kippar efter andan, och samtidigt vet precis hur jag känner. Min Sebastian som alltid lyssnar och vill att jag ska följa mina drömmar och göra det som får mig att må bra. En så omtänksam människa har jag aldrig någonsin träffat på innan, och jag har turen att få ha honom i mitt liv. Och min älskade älskade familj, min pappa som ställer upp oavsett vad, mamma som lyssnar och ger råd. Min bror som är den bästa människan i mitt liv, min låtsaspappa som bara är så himla bra, och min lillasyster som ger mig energi och får mig att känna mig uppskattad. Utan er, finns inte jag.

'Det kommer en förändring' som Kent en gång sa. Jag hoppas, tror och vill. De största bitarna måste falla på plats, och det snart.