tvåtusenåtta

jag sitter och lyssnar på visa vid vindens ängar med håkan hellström som tar mig tillbaka till tvåtusenåtta. en dag då jag var världens lyckligaste tjej - skolavslutningen i nian på söderskolan. låten är lika fin som den dagen. fylld av alla möjliga dåliga och bra känslor. det var början på en väldigt fin sommar, som dock slutade med ett krossat hjärta. denna dagen var även slutet på fyra lyckliga och hemska år med vår speciella klass. ingen mer viktoria angel att mötas av i skolan varje dag, inga fler bråk med evelina, inga mer konstiga (läs härliga) dagar med sofia och inte ens ett par genomblöta sockar påväg till matsalen till. inte ens det. upplever samma känsla varje gång den här låten ljuder i högtalarna. för ett år sedan kunde jag inte lyssna på den utan att böla, men nu har jag vant mig, samt gått vidare med något jag inte hade gjort för ett år sedan. numera är låten ett minne att se tillbaka på, kanske fälla en tår över och le ett fånigt leende över hur fånig man var då. jag ryser. mestadels för att man stod där och man förstod att allting snart skulle vara över. man stod i en svettig gymnastiksal, med den finaste klänningen man ägde då på samma rad som samma personer man delat fyra år med och snart skulle skiljas ifrån. vissa man hatade, vissa man älskade och vissa man inte lagt märke till på fyra år. då jag stod där, såg en thailändare i publiken och snart skulle sluta nian trodde jag mig vara den lyckligaste tjejen i hela vida världen. nu vet jag att jag är ännu lyckligare, med världens finaste pojkvän. just därför kan jag nu lyssna på håkans fina låt utan att böla och tycka att livet var så mycket bättre då. ville bara säga det.