Stopp

Så nu sitter jag här i sängen, klarvaken medan alla andra jag vet ligger i sin säng och sover i väntan på att väckarklockan ska ringa för att de sedan ska dra sig vidare till jobb, skola eller annat viktigt. Jag borde vara trött och borde sova, men spärren har satt sig där återigen och jag oroar mig för allting som inte ska oroas för. Det händer för mycket dåligt som har hänt för många gånger. Det är något jävla mönster, att personer jag tycker väldigt mycket om flyttar ifrån mig, långt långt bort. Och varje gång hoppas jag att någonting ska hända så att planerna ändras, men det gör dem inte. Så väntan tills dem flyttar tar kål på mig. Jag räknar ner och tar inte vara på det, men hur skulle man kunna göra det? Personer man tycker om ska inte försvinna från en när man själv inte har någon möjlighet att följa med. Vänta på mig.