Inatt hade jag en underlig dröm. Allting började med att jag blev skickad till ett behandlingshem. Jag fick aldrig svar på varför, men nödvändigt var det tydligen. Jag kom in i en lång korridor med beiga väggar och vita dörrar som satt tätt intill varandra. Första intrycket var att det var som fängelsecellar, men när jag kom in i mitt rum var det jättefint. Pappa kom och lämnade lite grejer. Mina duntäcken, kuddar och annat nödvändigt. Jag började packa upp och i rummet intill mig bodde en kille som jag kände igen. När han såg mig utbrast han något i stil med "Jaså, så det är du som ska bo där nu?" och log mot mig. Det kom in nytt folk i mitt rum hela tiden, som jag blev bra vänner med direkt. När jag hade fixat klart på mitt rum gick vi ut i den långa korridoren och jag såg hela tiden ansikten jag kände igen. En kille jag haft på msn ett tag, andra som jag träffat innan och saknar, och längst bort i korridoren såg jag en skymt av Sara Söderlind. Jag sprang fram till henne och hon visade mig hennes rum som låg på tomten utanför alla andras rum, helt ensamt. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde, men allting kändes så jävla bra. Alla på behandlingshemmet var egentligen normala. När allting var som bäst i drömmen började ansiktena förvridas på alla möjliga sätt på människorna.
Jag blev rädd och vaknade med ett ryck. När jag vaknat satte jag mig upp i sängen och tänkte igenom drömmen, och kom och tänka på att de som jag kände igen i drömmen är sådana människor jag verkligen saknar. Måste ta tag i att träffa dem snart. Fina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar