Ingen tror att deras liv bara kommer bli helt okej. Allas kommer bli suveränt och det är vad vi intalar oss när vi är i den åldern jag är i nu, och när vi har bestämt oss för att allas våra liv ska bli suveräna byggs det upp förväntningar per automatik. Förväntningar på vilka vi ska vara och vart vi kommer hamna.
Jag jobbar i kassan på coop och jag ser människor med familjer, människor som är påväg någonstans, människor som har hamnat någonstans och människor som har åldrats, varje dag. Det är när alla dessa människor med liv passerar mig jag funderar på vart jag kommer hamna. Var och med vem.
Jag sitter still och de andra är hela tiden påväg någonstans. Jag läser bara in deras varor som är en del av vardagen. Jag är en del av deras vardag och dem märker inte ens av mig. Jag sitter bara där och läser in deras vardagsvaror.
Istället för att göra någonting åt detta. Typ, skaffa mig ett liv där folk jag inte bryr mig särskilt mycket om bara är en del av min vardag, bara sådär, men det går ju inte bara att komma hem från jobbet och skaffa sig ett liv där man plötsligt gör saker hela tiden. Det krävs en hund, massa pengar, en villa/flott våning och en ring på fingret för att man ska förstå att man har ett liv. Eller?
Sedan, om tio år är man där och då ser man tillbaka på de senaste tio åren som varit och saknar oftast det. Och det jag inte förstår då är varför man inte lever i nuet? Varför är det så fan-jävla-tastiskt svårt att leva i nuet, människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar