skiet

Skolan är ju inte direkt min favoritplats och har aldrig heller varit det. Den har inte ens legat på topp tio. Inte en endaste gång, men här sitter jag nu och försöker skriva på min samhällsanalys som förövrigt verkar gå rätt ner i helvetet. Har suttit och ringt till socialdemokraterna, men får inget svar. Så nu har jag mejlat moderaterna och hoppas att få svar därifrån lite snabbare.
   Redan när jag gick i tvåan på grundskolan började jag hitta på ursäkter för att få stanna hemma och göra saker jag ansåg vara mycket roligare än att vara i skolan. Till exempel började ett teveprogram som jag alltid följde sändas mitt på dagen istället för lite senare på eftermiddagen. I en vecka sa jag att jag hade ont i huvudet och fick stanna hemma. Mamma kunde ju inte veta. I och med att detta funkade gjorde jag detta en längre period. "Jag har ont i magen", "jag mår illa", "jag har huvudvärk" etc. Tillslut trodde min kära omtänksamma mamma att det var något allvarligt fel på mig och tvingade mig till doktorn. Det blev mitt fall. Doktorn kunde inte hitta ett endaste litet fel på mig och det var då mamma förstod. Jag förstörde för mig själv ganska rejält redan då, för resterande tid var det väldigt svårt att få stanna hemma. Tempen skulle tas och även om jag hade en sprängande huvudvärk sa mamma till mig att gå till skolan och försöka i alla fall. Nu har jag fyllt arton och får sjukanmäla mig själv och om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är ett väldigt dumt påhitt. Det är ingen som håller koll på mig längre. Det är knappt så att jag själv gör det, och vem ska göra det då? Detta är andra dagen jag är här på mycket länge och jag är redan trött på det. Halva dagen har inte ens gått, och jag känner att jag snart kommer säcka ihop till en liten hög av aska och smuts. Jag orkar verkligen inte med detta mer. Har ingen kämparglöd överhuvudtaget.